duma key.

duma key av stephen king är fucking brilliant och han har kommit tillbaka med lika hög kvalité som när han gjorde the shining, carrie, uumm och måhända bag of bones, men den hade jag svårare för.
han har minskat sitt frosseri i gore och minutiöst beskriven terror, och istället satsat på handling och de små detaljerna som gör att tillochmed myra får gåshud på armarna när jag läser en enda mening ur boken som jag känner mig tagen av.

boken kretsar kring en man som genomgått en svår livskris och finner att han innehar en enorm talang på att måla. det som dolts i snö kommer fram på hans canvas. och därifrån blir det bara bättre.

överlag fastnar jag för två saker. kings sätt att använda språket, aldrig krystat, alltid stilfullt och rättfram, utan att bli plumpt eller avskalat eller fastna i gamla klichéer.
sen den evinnerliga strävan efter att klara sig och gå vidare som huvudpersonen innehar. king har återvunnit min respekt, och nu ska jag ta mig an "the dome" som släpptes igår.

yay!