hejdå och hej

att lämna icom, hemmet och alla ställen där vi funnits i två år och vissa ställen fler än så är väldigt känslosamt. det sjunker in med alla hejdå-vi-ses-igen-kramar. jag har precis lyckats hålla tillbaka tårarna när jag springer in i B. då brister det och all ledsenhet och vemodighet stabbar mig i ryggen och jag kan bara pipa fram det jag vill säga till honom inför en halvfull caféteria som frågande vänt blickarna åt vårat håll.

finaste presenterna från kollegor/vänner som bevisar det jag också kännt. under den här tiden har vi verkligt kommit in i varandras liv. jag får plåster. och ett fint presentkort. och en mycket fin kattnecessär. och bästa kortet med en kanadensisk mops. när jag och M kommer hem dricker vi sista vinet. städar ur det sista. slänger sista påsen skräp.
dagen efter är det ännufler sista. går genom dörrar, tar hissar som så många gånger förut, och sen taxin till centralen där vi pendlat fem dar i veckan.
tåget går genom dalarna på onsdag förmiddag. ljuset, annorlunda här. tätare skogar. dialekter välbekanta men ändå så länge sedan. både jag och M med huvudvärk efter sista dagarnas bestyr, fix, hejdåande.

A är nog ändå värst. men vi ses snarare än något annat. han kommer ju på visit. min osläktade bror, som jag så fint försökte beskriva det. tack för pennan.

nu dalarna och plötslig ledighet. hej dygnets alla timmar, jag vet knappt var jag ska göra av er. men fortfarande känns det bara som semester. ikväll middag med båda familjerna samlade. och syster som snart dyker upp.
det är så knäppt att vi bara har några dagar i sverige och sen nya men gamla tassemarker som jag drömt om, saknat, längtat. jag är livrädd men lever mer än på länge.